Illustrationen är som sagt till Narkotikafrågan, Riksförbundet Narkotikafritt Samhälles tidning. Just den här bilden ska höra till en skriven analys som handlar om beroendepersonligheter, konsekvenser för familj och vänner etc. Det är extremt roligt att arbeta på det här sättet, jag njuter i fulla drag.

Jag tecknar och målar när jag inte jobbar och i sommar har jag sålt mitt första verk genom mitt företag. Det känns väldigt roligt, så jag ägnade några timmar åt att skapa en PDF-mall för fakturor. Bilden till vänster är ett utsnitt av min allra första ivägskickade faktura! Har dock utelämnat vem som ska betala den i den här varianten.

Nästa grej som säljs genom företaget kommer att bli en illustration för en artikel i Narkotikafrågan.

WIP

Jag har jobbat mig igenom den stora duken och färdigställt målningen, som också finns att se under paintings/oil (otroligt svår målning att fota). Känner mig märkligt apatisk inför allt jag färdigställer. Är nära på klar med en annan målning, även den i olja, och trots att jag blir nöjd med resultatet känns det något olustigt. Det går upp för mig att jag inte tycker om hur jag målar. Min brokiga skara målningar som finns presenterade här är för spretiga. Kanske inte så konstigt, att man inte riktigt hittat stilen än. Men det är inte bara det att jag inte hittat en som är bekväm, det är det att jag tycker olika saker känns bekvämt vid olika tillfällen.

Denna spretiga känsla är i alla fall något jag vill försöka att arbeta bort ifrån. Vägen jag vandrat inom måleriet så här långt har inte lett mig helt åt det håll jag vill, så nu vänder jag tvärt. I sommar ska jag arbeta med intryck från resan till Miami Beach blandat med det projekt jag sökte med till Göteborgs Konstskola. Dukarna är 50x42cm och jag planerar på att arbeta mig igenom ganska många sådana innan solen slutar skina för den här sommaren. Första sittningen med en av dukarna är det ni ser här till höger. Detta slags måleri är mer åt det håll jag vill. Så jag stretar vidare och ser var jag hamnar.

Jag ägnat dessa veckor åt att fördjupa mig i en avhandling av Maud Hårleman, som tillsammans med bl.a. Fridell har gjort empiriska studier om hur ljus påverkar färg och den i sin tur påverkar människorna som vistas i miljön. Detta relaterade jag till det nya häktet som byggs i Göteborg just nu, i Ullevi Park. Är det fler än jag som åkt förbi och funderat på det estetiska uttrycket här? Det stora huset med galler för fönstren står i en enorm grå glasbur. Egentligen är det glaslameller med screentryck på på uppdrag av Kriminalvården som vill ha insynsskydd. Bilden till vänster är min egen, och den visar en del av byggnaden en mycket solig dag. Jag vet inte vad ni tänker, men det som spontant slog mig när jag såg detta var att jag nog hade blivit extremt deprimerad om jag var tvungen leva i en miljö där allt mitt dagsljus filtrerades genom de där grå glaslamellerna.

Jag har hittat min egen lilla oas i stan där jag kan sitta ostört på morgnarna och skriva, njuta av ljuder av porlande vatten, doften av massa olika växter och utsikten från loftet i glashuset. Jag har köpt säsongskort till trädgårdsföreningen och bara älskar att vara där. Det enda som är negativt med det stället är att man tyvärr hör trafiken överalltifrån. Men man hör åtminstone fågelkvitter samtidigt, och inne i palmhuset är det lugnt och skönt. Bara jag, porlande vatten, något äldre par och så kaffetermosen jag tänker ta med mig varje morgon. Underbart.

I morgon tänkte jag ta med mig akvarellerna och ägna första timmen åt dem.

Arbetet med den stora duken fortskrider. Den här sötnosen vägrar låta sig fotograferas, så det ni ser nu är ett hopkok av 2 olika bilder i olika ljusförhållanden. Men jag tycker att resultatet blev acceptabelt. Det är i detta skick jag fotograferar den och söker med den. Det är så nervöst att använda sig av icke färdigställda bilder tycker jag. Känner att jag behöver förklara mig, hur jag planerar fortsätta, vad jag också ser behöver göras. Jag vill nämna skuggspelet som ska komma på stolen, jag vill påpeka att de enormt gulgröna fläckarna skall få en lasyr över sig. Men det kan man inte göra i en ansökan. Bara skriva (arbetstitel) eller (ej färdigställd) inom parentes. Så det är så det får bli.

När jag gick på Göteborgs Konstskola fick vi den sista terminen individuellt anpassade projekt. En av mina klasskamrater fick då projektet att titulera fem verk. (Jag fick projektet ett stilleben om dagen i några veckor.) Jag har alltid funderat kring titlar men aldrig kunnat wrap my head around them, som man säger. Jag har helt enkelt svårt för dem. Det har alltid varit så. När jag först började skriva krönikor till exempel, för City Göteborg 2006 någongång, blev de alltid redigerade ganska lite i brödtexten. Men titeln ändrade de fullkomligt. Med lite tid har jag konstaterat att jag är dålig på just detta. Mitt fokus har legat på själva målningen, vad jag vill uttrycka med den och berättelsen bakom mina gestalter. Trots att jag gärna uttrycker mig i både bild och skrift har jag missat detta egentligen ultimata tillfälle att sammanföra dessa delar. Som Hammarling skriver kan man fördjupa något i målningen genom titeln, och precis som hon säger kanske man ska undvika att döpa en målning av ett hus till just hus. Det är något jag är beredd att skriva under på. Som Per Morberg sagt i Vad blir det för mat: “Visst är det skönt när jag inte berättar vad jag gör? Ni är ju inte dumma i huvudet, ni ser ju.” Detta ska jag ta till mig.

Just nu arbetar jag på den stora duken som syns i föregående inlägg. Den har tyvärr inte ens en arbetstitel förutom den stora duken, och bara tanken att döpa den känns svindlande. Mina titlar har alltid varit ganska enkla, raka och egentligen inte tillfört något djupt. De gånger jag försökt leda min betraktare till mitt område vad det gäller tankar har titlarna ändå varit väldigt rättframma, som går att se om ni tar en titt på mina oljemålningar everyday life of an artist/en konstnärs vardag eller two sides of the same coin/två sidor av samma mynt. (En konstnärs vardag är dock en ordlek med boken som går att identifiera genom omslaget som återfinns i målningen. De flesta ser väl absolut inte det, men för min egen skull har jag dolt lite referenser här. Det är en av Gardells böcker.) Jag tror att inför den här stora dukens final ska jag försöka mig på att ge något mer. Men när jag tänker på det blir titeln ändå väldigt enkel, talande, lättförståelig. Kan inte bestämma mig för om det är positivt eller negativt. Fel? Eller kanske bara jag.